Warren Buffets hemlighet
Beta använt på konventionellt sätt har flera investerare gjort under åren.
Redan för trettio år sedan talade en av Olof Stenhammars medarbetare när optionshandeln introducerades i Sverige att BETA-talet är det viktigaste. För såväl aktie- som optionsvinster.
Men har Warren Buffet använt Beta så? Vad är det forskarna kommit på, som är helt tvärtemot den vedertagna sanningen.
Tidskriften Aktiespararen publicerar i varje nummer i sina tabeller ett aktuellt Beta-tal för alla svenska börsnoterade aktier.
Beta-talet visar hur mycket en aktie kommer att cirkulera kring framtida index-rörelser på grundval att tidigare uppförande.
Ett högt Beta, så går aktien upp mer vid index uppgång än index indikerar den borde.
Är beta-talet på en aktie 0,6 och index går upp 0,5 procent, så bör aktuell aktie gå upp med 3 procent. Blev det rätt nu. Det bästa med Redeye är att man blir rättat direkt av skribenter som kan bättre.
Men nu till själva POÄNGEN med Warren Buffet och BETA:
När andra investerare letat aktier med höga BETA för att göra snabb vinst, så har Waren Buffet gjort tvärtom. Han har letat aktier med låg BETA.
Varför? Jo, kvalitetsaktier med låg BETA går under långa loppet ALLTID från att vara en låg-Beta-akte till en hög-Beta. Under en tio års period eller längre!
Den som köpt en låg-beta aktie av högsta kvalitet kan bara sitta och invänta uppgången om tio - 20 år.
Men blir inte det kostsamt. Nej. Här är en ytterligare hemlighet om Warren Buffet. Han har hela tiden lånat pengar till sina aktieköp. Tvärtemot vad alla tror!
Om han köpt en kvalitetsaktie med lågt Beta men med säker utdelning så har utdelningen betalt räntan och han, Warren Buffet, har bara suttit och inväntat aktiens högre kursuppgång. Det har han gjort alldeles gratis. Det har inte konstat honom ett öre.
Det här läser jag i senaste numret av The Economist (utkom 27 september 2012) som i sin tur har tagit del av en akademiska avhandlingen från Yale Universitet som alla läsare här på Redeye kan läsa i original på nätet genom att slå på forskarnas namn: Frazzini, Kabiller och Pedersen.
Warren Buffet har aldrig, menar forskarna, gått ut med hur viktig belåningen är vid sådan här extrem värdestegring som Warren Buffet uppvisat.
Min blogg-kommentar blir:
Den legendariske Elextrolux-chefen Hans Werthén blev ju som underhuggare i Wallenbergs-sfären privat mycket förmögnare än Wallenbergs-familje-medlemmarna själva blev privat.
Ingeting är nytt under solen och visste Hans Werthén samma sak Warren Buffet.
Alla varnar för belåning. Hans Werthén var högt belånad och fick kritik för det.
Han svarade: Köper man en aktie som ger 3 procent i utdelning och samtidigt betalar 3 procent i ränta, så är det ju fullständigt ofarligt och kostar ingenting.
Det är så man blir rik sa Hans Werthen. Men så har aldrig Warren Buffet sagt, men han har uppenbarligen gjort det.
Jag gratulerar alla Redeye-besökare som ännu inte sett artikeln i The Economist eller läst forskarnas avhandling på nätet. Ni har stor njutning att se fram emot. Porr för aktieintresserade skulle jag vilja kalla det. Mycket intellektuellt upphetsande!
Warren Buffets hemlighet
Warren Buffets hemlighet
Buttonwood
The secrets of Buffett’s success
Beating the market with beta
Sep 29th 2012 | from the print edition
IF INVESTORS had access to a time machine and could take themselves back to 1976, which stock should they buy? For Americans, the answer is clear: the best risk-adjusted return came not from a technology stock, but from Berkshire Hathaway, the conglomerate run by Warren Buffett. Berkshire also has a better record than all the mutual funds that have survived over that long period.
Some academics have discounted Mr Buffett as a statistical outlier. Others have simply stood in awe of his stock-picking skills, which they view as unrepeatable. But a new paper* from researchers at New York University and AQR Capital Management, an investment manager, seems to have identified the main factors that have driven the extraordinary record of the sage of Omaha.
Understanding the success of Mr Buffett requires a brief detour into investment theory. Academics view stocks in terms of their sensitivity to market movements, or “beta”. Stocks that move more violently than the market (rising 10%, for instance, when the index increases by 5%) are described as having “high beta”, whereas stocks that move less violently are considered “low beta”. The model suggests that investors demand a higher return for owning more volatile—and thus higher-risk—stocks.
The problem with the model is that, over the long run, reality has turned out to be different. Low-beta stocks have performed better, on a risk-adjusted basis, than their high-beta counterparts. As a related paper† illustrates, it should in theory be possible to exploit this anomaly by buying low-beta stocks and enhancing their return by borrowing money (leveraging the portfolio, in the jargon).
But this anomaly may exist only because most investors cannot, or will not, use such a strategy. Pension schemes and mutual funds are constrained from borrowing money. So they take the alternative approach to juicing up their portfolios: buying high-beta stocks. As a result, the average mutual-fund portfolio is more volatile than the market. And the effect of ignoring low-beta stocks is that they become underpriced.
Mr Buffett has been able to exploit this anomaly. He is well-known for buying shares in high-quality companies when they are temporarily down on their luck (Coca-Cola in the 1980s after the New Coke debacle and General Electric during the financial crisis in 2008). “It’s far better to buy a wonderful company at a fair price than a fair company at a wonderful price,” he once said. He has also steered largely clear of more volatile sectors, such as technology, where he cannot be sure that a company has a sustainable advantage.
Without leverage, however, Mr Buffett’s returns would have been unspectacular. The researchers estimate that Berkshire, on average, leveraged its capital by 60%, significantly boosting the company’s return. Better still, the firm has been able to borrow at a low cost; its debt was AAA-rated from 1989 to 2009.
Yet the underappreciated element of Berkshire’s leverage are its insurance and reinsurance operations, which provide more than a third of its funding. An insurance company takes in premiums upfront and pays out claims later on; it is, in effect, borrowing from its policyholders. This would be an expensive strategy if the company undercharged for the risks it was taking. But thanks to the profitability of its insurance operations, Berkshire’s borrowing costs from this source have averaged 2.2%, more than three percentage points below the average short-term financing cost of the American government over the same period.
A further advantage has been the stability of Berkshire’s funding. As many property developers have discovered in the past, relying on borrowed money to enhance returns can be fatal when lenders lose confidence. But the long-term nature of the insurance funding has protected Mr Buffett during periods (such as the late 1990s) when Berkshire shares have underperformed the market.
These two factors—the low-beta nature of the portfolio and leverage—pretty much explain all of Mr Buffett’s superior returns, the authors find. Of course, that is quite a different thing from saying that such a long-term performance could be easily replicated. As the authors admit, Mr Buffett recognised these principles, and started applying them, half a century before they wrote their paper.
